När jag växte upp i Gävle under 90-talet och tidiga 00-talet fick man ofta höra att Leksand var laget att hata. Det fanns liksom ingen som ifrågasatte det och man rättade sig glatt in i ledet. Samtidigt tillhör jag den generation som växte upp i det märkliga vakuum där Brynäs och Leksand möttes alldeles för sällan – och de där storslagna historierna om fornstora dagar och laddade matcherna hos spelarna var något man hörde om, men aldrig fick uppleva själv.